Sonen burkar vara riktgt bra på att charma allt och alla genom att inte vara blyg utan prata med allt och alla, även folk han inte känner men igår då vi åkte till stan såg han bedrövligt ut med rinnande näsa, jacket på näsan och två illröda rinnande ögon.Vi var inne i en av de exklusivare klädaffärerna i stan och stod vid disken och väntade på att få två paket inslagna, sonen når knappt upp med näsan över den fina glasdisken och han lämnar ett fint snorigt spår efter sig. Jag ser hur tjejerna i kassan likson ryser av obehag, med all rätt, snoriga barn är INTE söta! Men jag torkar snabbt bort det och hoppas tjejen ska vara klar med paketen fort så vi kommer ut därifrån. Då frågar en av tjejerna bakom kassan vad sonen önskar sig av tomten, han har den senaste månaden alltid svarat en robot men denna gången tittar han på tjejen och funderar ett tag innan han svarar, sen säger han "Jag önskar mig ett träd. Ett träd med äpplen på för jag är hungrig" Då dra tjejerna på smilbanden och säger "inget annat?" "Nä" säger han då, "Bara ett träd med äpplen på som står på gräsmattan"Då skrattar båda tjejerna högt och trots sin rinnande näsa, jack på näsan och sina illröda ögon så lyckas han tokcharma dessa tjejer och jag ler inombords. MIN son!!

Så vart det lucia igen. Morgonen inleddes med stress som vanligt, varför är det alltid så på just lucia?? Elliot ville inte att hans pappa skulle borsta hans tänder för han skulle kräkas då sa han? Han kom med tandborsten till mig i badrummet och jag ser på han hur han liksom bubblar och mycket riktigt, frukosten kom upp fortare än den kom ner. Då är det 5 minuter kvar tills vi ska vara i Krabbegården där luciatåget ska vara.. Snabbt svabba upp på golvet, tvätta munnen och på med tomtekläderna och ytterkläder. Självklart hittar vi bara en vante så vi får köra en kompromiss med ett par värdelösa försmå tjockvantar. Ut till mopeden med Elliot i handen och en stackars haltande make efter, snabba ryck och tankar som "Varför är vi alltid sist på Lucia??, så otroligt pinsamt" På vägen inser vi att vi inte är själva om att vara sena idag, känns helt ärligt riktigt bra!!Väl nere så är det fullt med barn överallt, ytterkläder, fikakorgar, tomteluvor, glitter och strejkande tärnljus varvat med gråt och skrik efter mamma fyller hela hallen. Tillslut kommer alla på plats och luciatåget kan börja, Elliot går med bestämda steg och en flicka i handen och vinkar och ler så glatt åt både pappa, mamma, mormor, morfar och gammelmormor som är och tittar när vår guldgosse ska lussa. Han hittar en plats längst fram och står där brevid de två bästa kompisarna med luvan så långt ner så de täcker halva ögonen, men sjunger det gör han och göra alla rörelser till "sockerbagarn" "pepparkaksgubbarna" "i ett hus i skogen slut"och tillsist "3 små apor hoppade i sängen" Den sista var extra kul med tanke på hur han ser ut på näsan efter fredagens hopp i sängen.Det lyser om honom där han står, han är så fin så jag med mina hormonsvallningar får en tår i ögat. Efter deras sångstund får de små komma och sitta hos sina föräldrar då de större skolbarnen ska sjunga sina sånger, då är det inget roligt längre. Utan ett ständigt flöde av frågor om allt flyter allt annat än tyst ur hans mun i stil med "Varför är det plankor i taket?" "Varför är inte lamporna tända?" och till slut en suck och "Mamma är inte de stora barnen färdiga nu? Jag vill till dagis och leka!" Och där är han nu, på sitt älskade dagis och leker med sina kompisar!En super bra lucia blev det trots den stressiga starten.

Elliot har sen han var riktigt liten alltid fått en väldig besvärande hosta då han är lite förkyld och han hostar tills han spyr, gång på gång. Lika så i natt då han hostar gång på gång tills han tillslut spyr, täcken, kuddar, pyjamas allt är nedspytt. Det gör så ont i mitt hjärta att se han hosta så här mycket. Han kan hålla på såhär och hosta i veckor efter att han vart sjuk, denna gången är han inte ens förkyld utan har bara en väldig hosta. Vi har testat alla mediciner som finns från Bisolvon till Cocillana men inget hjälper speciellt bra. Detta är TRÖTTSAMT!! Jag hoppas innerligt att inte bebisen i magen kommer få samma problem som blivande storebror..Idag är vi iallafall hemma och försöker vila oss ifrån nattens bravader, hade tänkt att baka pepparkakor, kan ju vara kul denna otroligt gråa dag då det blåser kuling ute och regnet öser ner. Klockan är snart 11 men det är fortfarande lite mörkt, blir nog en lååång dag.Men först ska det diskas och plockas ut täcken och lakan ur maskinen och sen en sväng till affären i fulvädret, frisk luft är bra för hostan säger doktorn!

Elliot 3 år lekte i vår säng då jag tog ur de gamla sängkläderna. Madrassen var hav och kuddarna öar, täckena var hemska hajar :S Han hoppar med sitt blonda hår och det lyser av lycka i de blåa ögonen, vilken rolig lek! Men på en hundradels sekund byts glädjen mot ett gallskrik, jag hade precis hunnit ut i badrummet och tryckt in hela tvätt högen i maskinen. Jag hör hur han vrålar "MAAMMMAAAAA", joggar lätt in i sovrummet och ser hur han sitter på sängen med tårarna forsande längs kinderna och med ett vitt bultnade streck tvärsöver näsroten, mellan ögonen. Ni vet det ser så där bultande vitt ut som det gör precis innan huden spicker och blodet sprutar. Ut i köket och på med en osthyvel för att kyla, då spricker det och blodet rinner längs han näsa ner på hakan. Jag vill sätta på ett plåster men han måste ju promt se sin skada i spegeln först ;-) Då börjar han gråta ännu mer, det BLÖDER JU!! Jag försöker locka med ett plåster ( Han har total fobi för plåster sen han opererade sig i våras) och får tillslut tillåtelse att sätta på ett, men bara om han får välja vilket.Sittandes på köksbordet med blodet rinnande ner för näsan letar han snörvlandes efter ett dumboplåster, vi hittar inga, bara med Stålmannen på (tufft tyckte jag, inte han) med Lady & Luffsen och Djungeboken men inget passar, det ska vara DUMBO inget annat. Efter en djupdykning ner i handväskan så hittar jag tillslut ett rött skrynkligt plåster med Dumbo på :-D På med det och då skriker han ännu mer, plåster är som sagt inte alls kul. Efter lite lirkande och pusslande får jag tillslut dit det, men för att det inte ska fastna i ögonfransarna får jag sätta det långt ner, så långt ner så själva tyget på plåstret hamnar precis nedanför såret men det stoppar ju blodflödet lite i alla fall, blodet rinner ju neråt. (Varför göra själva plåstret på plåstret samlare än tejpen???)Sen en massa kramar och pussar i soffan och torkande av tårar och rinnande näsa, en bok om Alfons och det obligatoriska samtalet till pappa för att berätta vad som hänt så har vi nu tagit bort plåstret, (det fick sitta på 5 min! Inte illa alls!) och blodet har slutat rinna, näsan är dock svullen och börjar bli lätt lila. Nu äts det korv med bröd framför TVn, lugnet infinner sig igen..En helt vanlig ledig fredag...